Årets bästa distanspass...och så var det ju Mjölbybiken

Låt oss börja med det positiva - i dag har jag kört årets hitintills bästa distaspass. 5 timmar och 150 km i underbart väder genom några av de finaste landskapen i Skåne med blommande rapsfält, gröna träd mm. Rundan blev Malmö-Lund-Hardebergaspåret-Dalby-Genarp-Häckeberga-Slimminge-Blentarp-Knickarp (på en fantastiskt fin liten nyasfalterad väg)-Rydsgård-Blentarp-Sövde-Nilstorp-Björka-Övedskloster-Harlösa-Vomb. I morgon blir det 5 timmar på racern igen, och väderutsikten lovar solsken, 20 grader och en vind på 4 m/s - kanske det kan bli ännu bättre!

Nå, och så var det ju den där Mjölbybiken. Resultatet blev följande: 11:e plats i H30 (24 till start). 8 minuter efter vinnaren och typ 4-5 minuter upp till troligen några av de värsta konkurrenterna i Långloppscupen (fullständiga resultat finns här). Så det finns två valmöjligheter: (1) att acceptera att man är värdelös på det här med MTB eller (2) ha en hel uppsjö av bra ursäkter. Och vad tror ni jag har? :-) Här kommer de, ursäkterna alltså:

Vädret

Sist jag kollade i en kartbok låg Mjölby inte ovanför polcirkeln, men när jag landade i Mjölby vid 10-tiden på förmiddagen visade termometern 8 grader! Fattar ni - 8 grader! Jag som hade laddat med solglasögon. Dessutom var det mulet, blåsigt och regnade - dessutom hann jag knappt av bilen förräns Ola upplyste mig om att det hade regnat sedan igår kväll - tack det var precis det jag ville höra! Ni som känner mig vet att regn och lera (= hala stenar) inte precis är min kopp te.

Uppladdningen

Det är inte optimalt att sätta sig i en bil, köra 3,5h, stiga ur och sedan i princip direkt sätta sig på en cykel och tävla. Jag var framme 10.15, starten gick 11.25.

Vingummibamsarna

Det är fortfarande en massa vingummibamsar i benen, mao så är jag nedtränad. Har liksom inget klipp i benen. Ett bevis på detta är att jag inte var speciellt trött/sliten efter tävlingen. Normalt så brukar jag var ordentligt sliten efter så pass hårda tävlingar som detta trots allt var, men igår var jag förvånansvärt pigg och kunde utan problem köra 5 h distans i dag med över 1000 hm. Detta är dock inte förvånande, utan det är planerat att jag skall vara nedtränad just nu.

Banan

Banan är ett kapitel för sig :-) Och här kan man utan tvekan säga att jag tappade 2-3 placeringar, lätt. Detta var det första riktiga XC-loppet för mig i Sverige, och jag var förvarnad om att banorna brukar vara mer tekniska än långloppsbanorna. Och vet ni ved, det ä precis som när man bodde hemma och mamma alltid hade rätt, men den som sade det hade rätt! Måste först säga att banan var kanon, väldigt hård utan några direkta pauser förutom varvningen på löpbanan (400 m), men omväxlande och rolig att köra. Genomsnittspulsen blev 171 slag, och det är i princip något slag under min syragräns. Pulskurvan är den röda linjen högst upp på bilden nedan.

Men så var den på framförallt 2 ställen väldigt stökig/teknisk och dessutom var där ett drop nedför en klippkant/stor sten. Eller drop? hmm, i min värld är ett drop typ 1 m högt...kanske 1,5 m, men då är det tusan i mig ett högt drop. Det här var mer än 2 meter, i min värld säkert 3 meter (även om jag nog överdriver en del här, men det kändes som minst 4 meter) och det kallar jag inte ett drop, snarare ett stup! Som tur var hade jag inte haft möjlighet att provköra banan för då hade jag helt säkert inte vågat köra nedför. Men nu var vi mitt uppe i loppet och jag hade rullen på Michel Johansson på första varvet när marken helt plötsligt försvann under mig, hade inte en chans att reagera på det, och tur var väl det för det var ganska roligt.

Sen var det ett område precis innan varvningen som de kallade för "utmaningen", och jo tack det var en utmaning. Om jag skall försöka ge mig på en beskrivningen av området så tänk er en skog med en massa hårda träd. Mitt där i skogen så flyger man upp med en helikopter och, på måfå, slänger ned en massa klippblock och stenar huller om buller. Sen är det någon konstig människa som får den idén att man kanske skulle lägga ett mtb-lopp härigenom, och då dessutom se till att det har regnat hela natten så att klipporna är såphala! Ni som känner mig vet att jag har förbättrat mig väldigt mycket tekniskt senaste året, men detta var för mycket. Det blev till att hoppa av cykeln och springa. Precis efter varvningen var där också ett stökigt parti som jag tog mig igenom springandes. Men i dessa parti så vurpade jag ett par gånger, och hade sedan problem med att klicka i pedalerna igen, vilket i sin tur resulterade i en ny vurpa, och medans jag låg där och försökte veckla mig ur cykeln så tappade jag alltså några placeringar - detta nummer gjorde jag två gånger! Fast det gladde mig lite när jag såg att några elitåkare (bla Öijer) valde att hoppa av cykeln i det värsta partiet. Hittade några bilder på nätet från just utmaningen: (kom ihåg, det är alltid så att det inte ser speciellt brant ut på bilder).

Där finns säkert fler ursäkter, men jag nöjer mig med dessa. Så nu kanske jag kan berätta lite om loppet? Eftersom jag efteranmälde mig fick jag en urusel seedning i starten, sista led. Trots att det vara var typ 25 startande, så kostade det en del krafter att ta mig upp igenom fältet.(kolla bilden nedan, den är tagen typ 3-400 m efter starten och man kan skymta mig längst ute till vänster vid jordhögen, som jag i övrigt höll på att köra in i, i min iver att komma fram. Det är Per Kumlin som ligger och drar i täten).

Hade siktat in mig på Michael Johanssons rulle, och den fick. Vid en snabb överblick då så låg jag typ 6-7:a i fältet och Justus och övriga konkurrenter var inom synhåll. Det gick snabbt, väldigt snabbt. Banan var kuperad, men inte speciellt teknisk i början så jag kunde hänga på. När vi sedan var framme vid banan första branta nedförskörning (brant!) så gled jag på några rötter och trillade, och vups så var tätgruppen borta. Så hamnade jag lite i ingenmansland och det tog inte lång tid innan de bakom hade hämtat ikapp mig. Låg i denna gruppen resten av första varvet (ett varv tog mer än 20 minuter), när vi så kom till utmaningen så trillade en kille från Härnösand ganska illa precis framför mig, vilket ju gjorde beslutet att hoppa av cykeln ganska lätt. På andra varvet så hade jag kört ifatt gruppen (tappade lite i det tekniska) och gick om i en uppförsbacke, när sedan en "stockholmare" skrek på mig i en nedförskörning kort efter att jag skulle släppa bromsarna så blev jag förbannad och vände mig om och sa till honom att jag minsann inte behövde hans hjälp för att cykla och att han skulle hålla käft och försöka hänga på (jag och mitt cykelhumör), sen drog jag ganska lätt från gruppen och körde ensam i princip hela loppet. Utökade avståndet till "stockholmaren". Tyvärr så vurpade jag (igen) på ett ställe i utmaningen på näst sista varvet, och då jag fibblade med att komma i pedalerna (och vurpade igen) så gick en snubbe om, och tyvärr kunde jag inte köra ifatt honom utan rullade in som nummer 11.

Men det var en bra erfarenhet, ett roligt lopp med en omväxlande och utmanande bana. Bara att inse att vi nog borde träna på lite mer utmanande, kuperade och tekniska slingor än vi gör idag. Även långloppen avgörs ju på de tekniska partierna, det är där man kör ifatt eller sätter folk - så är det bara! Så det första jag skall göra under veckan är att reka några bra intervallslingor ute i Genarp där det båd eär kuperat och stökigt. Dessutom så skall jag köra så XC-lopp jag bara kan under året, om inte annat så för träningen! Konkurrensen kommer att bli stenhård i H30 i år! Det är det ingen tvekan om, och skall man hänga med så får man gå ned sisådär 5-7 kilo till så man är på nivå med de andra lättviktarna - den där ananasdieten kommer allt närmare :-)