fredag 29 augusti 2008
Fler bilder från Snapphaneturen
måndag 25 augusti 2008
Tävlingsrapport - Snapphaneturen
Det blev en andraplats på Snapphaneturen i helgen. Nu har jag två andraplatser i rad i detta lopp, kanske dags för en vinst nästa år? Loppet gav dock flera positiva besked, inte minst att det var roligt att köra MTB igen! (bilder från Hässleholms CK)
Förutsättningarna var ju inte de bästa med allt regnande under lördagen, och jag fruktade det värsta! Måste dock säga att banan var över all förväntan. Visst var det skitigt och såphalt på sina ställen, men ingenting mot de förhållandena där var 2006. Fältet var också bättre än till Grevaloppet, och utöver de gamla ”vanliga” (Martin, Patrik, Stefan osv) så fanns även Paul Wirenstedt (Åstorp CK) samt Rolf Svensson och Peter Carlsson från Falkenberg på startlinjen.
Uppe vid endurospåren på första varvet så körde jag plötsligt förbi Paul (som hade fått punktering) vilket medförde ny motivation och hopp om att kunna köra ikapp Rolf. Under andra varvet plockade jag 10-15 sekunder på Rolf mellan varje rapport och med halva varvet kvar var jag bara 1 minut efter Rolf, samtidigt som jag hade mer än 5 minuter till gruppen bakom. Jag la i en extra växel i Solhemsområdet och ute på grusrakan innan den långa backen upp till endurospåren hade jag ögonkontakt med honom. Fick då rapporter om att jag bara var 40-45 sekunder efter och tryckte till uppför backen för att se om jag fick kontakt. Förmodligen så har Rolf då också ökat, för jag fick aldrig kontakt och valde att slå av på farten rejält genom de såphala endurospåren och köra på säkerhet sista biten (det fick bara inte bli ytterligare en DNF!). Kom alltså i mål som tvåa i loppet totalt, och vinnare av H30. Ingen större skalp, men jag kan väl glädjas över att jag var bäste skåning i mål :-). Resultat från tävlingen finns här. Synd att inte detta utomordentligt trevliga lopp (en av Sveriges roligaste och mest utslagsgivande banor enligt mig) kan locka ett bättre startfält.
Skall man se framåt gav loppet flera positiva besked:
- Jag körde loppet på i stort sett samma tid som förra året trots att det var betydligt sämre förhållanden i år och att jag förra året hade draghjälp hela loppet
- Jag förmådde att ta in på gruppen framför, och utöka till gruppen bakom, trots att jag körde ensam större delen av loppet
- Motivationen fanns där hela loppet (trots att det var ”lerigt & skitigt”)
lördag 23 augusti 2008
Tur att Danmark finns så nära!
onsdag 20 augusti 2008
Toppning inför Bockstensturen/SM
Ons: Intervaller (5x30 sek MAXA!, 5-10 min vila)+bålstyrka tot 2h
Tors: Distans/tempo (trötta ut musklerna) tot 5h
Fre: Vila
Lör: 5x1min tempoökningar upp till tävlingstempo tot ca 1h
Sön: Tävling - Snapphaneturen ca 3.30h
Mån: Kort löppass för att mjuka upp kroppen samt bålstyrka tot ca 1h
Tis: Återhämtningspass på cykeln tot 2h
Ons: 5x1 min tempoökningar+4x10 min tröskelintervaller tot 2.5h
Tors: Vila
Fre: Köra de sista 20 km av Bockstensturen
Lör: Bockstensturen - SM
Och när jag då satt och funderade på målsättningen till Bockstensturen, så kunde jag inte låta bli att reflektera över vad det är jag vill uppnå? Jo, jag vill ta en SM medalj i klassen H30 gärna av så fin valör som möjligt! Men låt oss då anta att jag får en medalj, vad har jag då att vara stolt över? Att jag är den bästa MTB-marathon cyklisten i Sverige med en ålder på 30-39 år, om man då räknar bort de 4-5 30-åringarna som istället valt att köra i elitklassen. Hmmm måste säga att det känns lite underligt! Jag skall vara den förste att erkänna att jag tycker att det är roligare att ligga och köra om pallplatser i H30, än kanske kämpa för en 15:e plats i elitklassen. MEN om man skall vara ärlig, är det då egentligen relevant med en H30 klass? och varför har man valt att lägga gränsen vid just 30 år?
Att 30 åringar skulle ha sämre fysik håller inte ett dugg. Ser man tillbaka på de långlopp som averkats i Långloppscupen i år så har 2-3 st i topp 10 varit mellan 30-39 år i varje lopp. Två av loppen har vunnits av en 30-åring (vunnit? nä, han krossade allt annat motstånd). Så att det skulle ha något med de fysiska förutsättningarn att göra håller ju inte riktigt. Om man då hemskt gärna vill ha kvar H30 klassen, är ju ett alternativ att tvinga alla 30 åringar att köra i den. Men att tvinga cyklister som har kapacitet att slåss i topp tio, till att förnedra övriga i H30 klassen skulle vara förödande för sporten!
Tittar man däremot på H40 så kan man se att bästa (svenska) 40-åring typiskt har legat omkring placering 20 totalt. Här kan det alltså finnas visst belägg för att de fysiska förutsättningarna är annorlunda. Dessutom så väljer de allra flesta 40 åringarna att också köra i H40 (mig veterligt är det väl bara Stefan Carlsson som kör elit?), vilket gör att det blir betydligt mer relevant med klassen och att dessutom köra SM!
Jag röstar för att man lägger ned H30. Färre klasser borde också ge högre status för de klasser som finns kvar! Fast de får gärna vänta tills efter att jag har tagit min SM-medalj........
tisdag 19 augusti 2008
Långlopps SM
måndag 18 augusti 2008
Gnällig gammal gubbe!
Ganska snabbt stod det klart att det var Joakim Åleheim och jag som hade de piggaste benen för dagen. Vi fick en lucka till övriga redan efter första tekniska partiet, och lite senare fick vi också sällskap av en junior. Vi tre bildade en tätklunga och vi körde på rätt bra och drygade ut till de bakomvarande. Tyvärr vurpade jag rejält i ett blött traktorspår cirka halvvägs med det resultat att framdäcket krängdes av och släppte ut luft. Jag var snabbt uppe igen och kunde fortsätta. Vätskan i däcket tätade direkt, men det var inte mycket luft jag hade kvar i framhjulet. Det gick dock ok att köra så länge jag tog det försiktigt i svängarna. In till varvningen var vi ca 3 minuter framför de jagande (Martin, Stefan och en multisportare) och då de övriga skulle ta flaskor mm beslutade jag mig för att stanna till och fylla på luft i framhjulet. Stannade en gång och fyllde på. Upp på cykeln, för att snabbt konstatera att där ju var ännu mindre luft i däcket. Nå vi försöker igen. Stannade en andra gång och fyllde på luft. Upp på cykeln igen…och nu var där ännu mindre luft i däcket. Hmmm (jag kanske borde misstänkt att där var något fel redan här, men man tänker inte alltid rationellt när man har hög puls). Stannar en tredje gång…och då lyssnar jag lite noggrannare och upptäcker att min Scott Bigair patron är helt tom och har varit det hela tiden. Den har suttit ganska länge på cykeln och förmodligen har den läckt så att den nu var helt tom. Under mina försök på att pumpa så har ju jag släppt ut lite luft för att rensa ventilen varje gång, så nu gick jag på fälgen och alltså var det bara att bryta! Gjorde som jag brukar när jag blir arg dvs slängde ut cykeln i skogen och satte mig i vägkanten. Moget? Nä, men det kändes jävligt bra just då!
Jag hade fortfarande träningsvärk från veckans strapatser, men körde ändå med överskott under hela första varvet och framförallt så körde jag starkare än Åleheim i de tekniska partierna. Skall jag sticka ut hakan lite så tror jag att jag hade vunnit loppet om jag inte tvingades bryta. Inte precis någon skalp att skryta om, men rent motivationsmässigt hade det betytt mycket för mig. MEN nu består ju ett MTB lopp också till stor del av att materialet skall hålla mm, kanske speciellt under de förhållandena som rådde söndags, och här har jag en del att lära. Önskar att jag var lika noggrann och minutiös som Martin Wenhov när det gäller materialet. Nu är i och för sig Martin en person som ser det som ett kul fredagsnöje att gå ut i garaget med ett glas vin för att efterspänna alla bultar på tävlingshojen :-).
Efter loppet kändes det bittert, och i bilen på väg hem slog det mig hur jä-la gnällig jag var – en gnällig gammal gubbe! Dags att vända det negativa till något positivt istället, och nu satsa på de två tävlingarna som kommer närmast: Snapphaneturen och Bockstensturen. Bägge tävlingar är traditionsrika för min del, och det skulle kännas extra bra att göra bra resultat. Och jag skall minsann också försvara min andraplats i Långloppscupen. Jag har 13 respektive 15 poängs försprång till Magnus Pettersen (Almby IK) och Per Kumlin (Spårvägen), så jag måste helt enkelt bara vara före dem i mål. (finns en mängd andra scenarion också, men det orkar jag inte räkna upp).
Avslutningsvis så körde teamkompisarna Martin och Stefan starkt på Grevaloppet och blev två respektive trea efter Joakim Åleheim. Resultat från tävlingen finns här.
Återkommer med bilder från helgens tävling och nästa gång jag skriver så skall jag förklara varför landsvägscykling är mycket roligare än MTB!